Samiras internetdagbok

Samira tycker att hon är ganska vanlig. Hon bor i ett vanligt hus,
går på en vanlig skola och på fritiden roar hon sig med vanliga
saker. Ändå känner hon sig ofta ovanlig. Samira har nämligen en
skada i sina öron. Därför hör hon sämre än sina kompisar. För att
höra sina lärare måste hon jämt välja en plats nära katedern. På
rasterna har hon svårt att följa med i samtalen, om flera personer
pratar samtidigt. När hennes kompisar går ut, följer hon inte med
om de ska någonstans med hög musik och mycket stoj.

Samira känner sig ofta utanför på grund av sin hörselskada. Idag
är en sådan dag. Det är elever vid varje bord i skolans matsal.
De pratar och väsnas. Samira får hela tiden fråga sina kompisar
vad de just sa. Till slut formar Arvid händerna som en megafon
och ropar så högt han kan:
    - Jorden anropar Samira! Kan du höra mig?
Alla de andra vid borden vänder sig om för att se vad som händer.
Ändå slutar inte Arvid.
    - Jorden anropar Samira, vrålar han mellan händerna.
Samira ser ner i bordet och önskar att hon inte var där.

Samira får en idé
Det är personer som Arvid, som får Samira att undvika att prata
om sin hörselskada med kompisarna. Hon är orolig för att bli ännu
mer utanför. Men en dag får hon en idé. Hon ska starta en dagbok
på nätet, där hon skriver anonymt om sin vardag och sina tankar.
På så vis kan hon sprida sin erfarenhet utan att någon vet, vem
hon är. Hon börjar skriva om vad som händer på dagarna och om
sina tankar på sin hörselskada. Hon är försiktig med att inte skriva
några detaljer som kan avslöja, vem hon är.

En dag, när Samira går in på internet, ser hon ett svar på det
senaste hon skrev. Någon har läst hennes dagbok! Det visar sig
att läsaren också har en hörselskada, som han skriver dagbok om.
När Samira söker på internet, ser hon att det är flera i hennes ålder
som skriver om sina liv. En del skriver om hörselskador eller om
andra problem som får dem att känna sig konstiga och utanför,
precis som hon.

Samiras nya kompis
En dagbok, som Samira börjar läsa ofta, är skriven av en person
med dyslexi. Dyslexi betyder att man har svårt med att skriva och
läsa. Samira tycker att det är flera likheter mellan att ha dyslexi
och hörselskada. Skribenten skriver om hur andra skojar och retas
med honom, när han läser eller skriver fel. Samira tänker, att det
är precis, som när hon hör fel. Ibland är dagboken felstavad, men
det stör inte Samira. Huvudsaken är att tankarna i den är bra och
roliga. Samira börjar skriva svar till den anonyma personen med
dyslexi, och snart skriver de till varandra varje dag. Men en dag,
när hon ska läsa det nyaste från sin vän, blir hon som fastfrusen
framför datorn. Så här står det i kompisens dagbok:

”Via den här dagboken har jag nu kontakt med andra som har
liknande erfarenheter som jag. Därför tar jag inte åt mig så mycket
som förut, när andra hånar mig för min dyslexi. För en månad
sedan var det inte så.

Jag tänker ibland på en dag, när jag hade skrivit en historia i
svenskan. En kompis såg texten över min axel och började
läsa upp den högt, med varje felstavat ord sagt överdrivet tydligt.
Jag blev så ledsen av det, att jag valde att försöka hämnas på
henne. När vi var i matsalen och hon inte hörde vad jag sa,
låtsades jag, att jag hade en megafon. Jag började ropa om
hennes dåliga hörsel så att alla vände sig om och såg på henne”.

Nu förstår Samira vem hennes nya anonyma kompis är. Hon tänkte
aldrig på att hon kanske sårade Arvid den där dagen lika mycket
som han sårade henne. Sedan tänker hon på att Arvid fortfarande
inte vet att det är Samira i hans skola som är hans nya internetvän.
Åtminstone inte än…..